Ur 00TAL nr 24/25 2007
#24/25 Ateisten som tror på Jesus — Intervju med Roy Andersson
av Andreas Åberg
Cynism, anti-intellektualism och Let´s Dance har satt sig i folksjälen, säger filmaren Roy Andersson. Han är dock övertygad om att det är fråga om en tillfällig blockering. Den negativa utvecklingen kan stoppas med hjälp av en nyanserad, profan förståelse av Jesus.
Roy Andersson tuggar tuggummi frenetiskt, han är förbannad. Sverige är så jävla äckligt hårdnackat, säger han, det genomsyras av förakt för medmänsklighet, medkänsla och empati. Han är långtifrån ensam om att känna så. Från religionsvetenskapligt håll anges ofta vårt hårda samhällsklimat som en starkt bidragande orsak till att vi är i början på en sakraliseringsfas, man menar att vi hanterar vår situation genom att vända oss till religionen. Roy ser å sin sida inte religionen som en lösning på problemet. Dels för att han inte tror på Gud. ”Det här med Gud känns för mig bara… konstigt”, säger han och skrattar till. Dels för att han menar att religionerna själva bidragit till denna samhällsutveckling genom ständigt maktmissbruk och profitär verksamhet.
Jesus borde tas ner på jorden, och uteslutande betraktas som en etisk riktningsgivare för mellanmänskliga relationer.
Däremot tror Roy Andersson att människan har mycket att hämta hos Jesus, om vi upphör med att se honom som gudomligt eller ens religiöst sanktionerad. Jesus borde tas ner på jorden, och uteslutande betraktas som en etisk riktningsgivare för mellanmänskliga relationer. Genom sin visdom i empati och etik framstår Jesus som en viktig sådan, menar Roy. Han ser dock inte Jesus som en förebild, det centrala är istället hans budskap. Roy Andersson tror på människans möjligheter att omsätta Jesus ord i handling.
I hans film Sånger från andra våningen tillåts gråskalan dominera helt och hållet. Ansikten, interiörer och byggnader har försetts med en sjaskig hinna; dammlager som man vill blåsa bort, dödsbleka ansikten man vill fräscha upp, sunkigt gulnade väggar som inbjuder till att låta sig bli rollade med vit färg. Gråskalan tydliggör den mentalitet han vill skildra. Han uppger att filmen är en sammanfattning av det läge som rådde i det svenska samhället då den gjordes 1999. Sedan dess har läget bara blivit värre.
– Jag blir förvånad över hur okänsliga vissa grupper i samhället är, de handlar så omoraliskt. Det kan gälla myndigheter, skolan, idrottsvärlden. Inte minst domstolar och polisväsendet på senare tid. Jag tänker på domarna som föll över ungdomarna som protesterade mot EU-toppmötet i Göteborg 2001. Må så vara att de kastade sten, men de fick orimligt höga straff. Domstolarna visar en total brist på förståelse för unga människors entusiasm och kamp mot samhällets orättvisor. Jag tänker också på hur polisen betedde sig mot dem. Polismästare Håkan Jaldung lät avspärra Hvitfeldtska gymnasiet, och får det att framstå som en spontan insats när han påstår att de som bodde där utgjorde en så kallad hotbild. Men jag har själv gått på Hvitfeldtska, och känner väl till terrängen i området – det går helt enkelt inte att under spontana omständigheter ställa upp dubbla rader av containrar kring skolan. Det måste ha planerats månader i förväg. Polisens ”insats” var en välplanerad provokation och maktdemonstration.
I Sånger från andra våningen gestaltas självupptagenhet och fåfänga hos de höga samhällsklasserna. Men dessa omoraliska egenskaper kan numera avläsas tydligt på alla samhällsnivåer, och hos myndigheter och samhällsinstanser, menar Roy Andersson. En utveckling som återspeglas i hans nya film Du levande. Kanske kan filmen betecknas som ännu en lägesbeskrivning, av ett samhälle där bristen på moral blivit mer påtaglig än tidigare.
Längs ena kanten på hans enorma, överlastade skrivbord ligger flera små tuggummikulor uppradade – en effekt av att han försöker sluta röka. Efter att han uppmärksammat att jag stirrar på dem, böjer han sig ned efter papperskorgen och föser ner kulorna med handryggen. Trots att han ställer en pessimistisk diagnos av samtiden, menar han att det finns hopp för människan. Roy Andersson är övertygad om att alla har en medfödd förmåga till empati. Dessvärre är vi präglade av en anti-intellektuell anda, som hämmar människans etiska förmåga. Stora delar av Anderssons civilisationskritiska stridsskrift Vår tids rädsla för allvar (1995), handlar om hur anti-intellektualism genom historien fram tills idag har hämmat människan. Såväl 1980-talets börskarusell som nazityskland är fenomen där samma godtyckliga logik råder, bägge är exempel på hur ”en brist på egentlig kompetens kombinerat med suverän framfart blir ödesdiger. Inte bara för att anti-intellektualismen i en handvändning kan lägga ett lands ekonomi i ruiner, utan i synnerhet för att den är oförmögen att upprätthålla ett värdenormsystem, en etik.”
Man kunde utrota sex miljoner judar, men människans intellektuella förmåga – hennes förutsättning för etisk omdömeskraft – kan inte utrotas. Däremot tror Roy Andersson att den kan tryckas ned, idag sker det främst ”genom ett enormt utbud av medial skit”.
– Tidningarna är fullständigt nerlusade med fördummande artiklar om Let´s Dance, Big Brother och allt vad det heter. Jag tror att det sätter sig i folksjälen. Gemene man tänker till slut att det närmast fascistiska teve-programmet Farmen är det enda viktiga i livet. Eller så känner man på sig att det är fel, men fördumningen har blivit för utbredd för att man ska orka bry sig.
Roy Andersson påstår att han försöker bekämpa den här utvecklingen genom att uppmuntra till reflektion om etiska värden. Ett exempel på det är bokprojektet Lyckad nedfrysning av herr Moro från 1992, en antologi som samlar citat och fotografier som alla på sitt sätt kommenterar en av de mest grundläggande mänskliga erfarenheterna: vad det innebär att vara människa i relation till andra människor. Det är många av texterna som explicit och implicit kan relateras till religion, i första hand till kristendomen. Bland annat citeras Jesu bergspredikan ur Matteusevangeliet. Genom den framgår att Jesus är förståelsens, förlåtelsens och vidsynthetens store predikant, menar Roy.
– Betydelsen av att vara vänlig och hänsynsfull myntades långt innan Jesus, se bara i Gamla Testamentet, hos Konfucius och Buddha. Men Jesus gick ett steg längre än dem när han talade om att inte döma, att älska sina fiender och att vända andra kinden till – kort sagt att bara visa kärlek. Men om något är alldeles åt helvete måste man förstås få slå tillbaka.
På ett annat ställe i Lyckad nedfrysning av herr Moro citeras den danska etikprofessorn Peter Kemp, som utvecklar och motiverar vikten av Jesus etik, genom påståendet att Jesus lanserar ”idén om den enskilda människans oersättlighet”. Andersson säger att detta påstående skulle kunna fungera som ett motto för hans verksamhet som filmare, att han har en oerhörd respekt för människan, och hoppas att filmerna ska bidra till att också väcka dessa känslor hos betraktaren. Men på vilket sätt menar han att de ska kunna väcka dessa känslor? Det finns inget definitivt svar, eftersom Roy värjer sig mot det bildspråk som pekar ut det man vill att betraktaren ska se. Snarare än att presentera ett givet svar vill han väcka frågor, fungera som motvikt till det han kallar för ”den fördummande kvasikulturen”. Med förhoppningen att aktivera den ofta slumrande, inneboende empatiska förmågan hos betraktaren. Ibland blir han besviken på att han inte riktigt får det gensvar han vill ha.
– I flera sammanhang i Sånger från andra våningen återkommer en dikt av den peruanske poeten César Vallejo, där formuleringarna låter som om de vore hämtade ur Matteus– eller Lukasevangeliet. ”Älskad vare den som sätter sig / Älskad vare den som klämmer fingret i dörren” – det är nästan så att man hör Jesus bakom de orden, det är så oerhört vackra iakttagelser. Tyvärr har jag vid flera tillfällen noterat att människor inte ser storheten med dessa formuleringar. Älskad vare den som sover på rygg – vad är det för speciellt med det, liksom? Det gör ju alla människor.
Men det är just allmängiltigheten och vidsyntheten i tilltalet som är det vackra, menar Roy. Han uppger dock att perspektivet är för kort för att man ska kunna bedöma om han i ett större perspektiv har lyckats med att väcka betraktarens respekt för människan eller inte. Men av allt att döma kommer filmen bidra till att det går åt rätt håll, menar han.
Kyrkan har länge och i stor utsträckning använt sitt inflytande till att förtrycka folk och befästa sin makt.
– Sånger från andra våningen var väl inte direkt någon publiksuccé när den gick på bio, men när den gick på teve för första gången för några år sedan tyckte jag mig se att den väckte stort intresse och fascination bland folk. Det är möjligt att man till en början upplevde bildspråket som svårt, att filmen helt enkelt krävde mer tid för att blir förstådd.
Roy Andersson trodde till en början att filmen skulle möta starkt motstånd från kyrkan, med tanke på att Jesus framställs på ett minst sagt okonventionellt sätt. I en scen försöker en man övertala näringsidkare till att börja sälja krucifix inför år 2000. Han lanserar Jesus som den ultimata affärsidén, med motiveringen att det kommer att dröja 1000 år innan han blir lika populär igen. Det visar sig dock ganska snart att Jesus är en totalt misslyckad affärsidé. Mannen som lanserat den inser att ”Jesus är en korsfäst loser, som inte hängt med i utvecklingen”. Denna framställning av Jesus upplevdes inte som en hädelse från kyrkligt håll. Snarare har filmen på många håll faktiskt fungerat som en utgångspunkt för diskussion kring kyrkans självuppfattning, säger Roy. Senast för en vecka sedan blev han inbjuden till ett seminarium om filmen hos Katolska Kyrkan.
Andersson hoppas att den väcker frågor om kyrkans kommersialisering och, i första hand, om kyrkan som institution för maktutövning. Han menar att dessa frågor ignorerats av kyrkan. De påstår sig representera och predika Jesus budskap, men genom maktutövningen praktiserar de inte vidsyntheten och den allomfattande kärleken: Jesus etik framställs på ett missriktat, felaktigt sätt, påstår han.
– Kyrkan har länge och i stor utsträckning använt sitt inflytande till att förtrycka folk och befästa sin makt. Kristendomen påstår sig vara en religion som lovprisar de medellösa, men se bara på hur kyrkorna är utsmyckade med vapensköldar, pampiga porträtt och så vidare. Det är ju vansinne egentligen. I samband med att kyrkan blev en statsreligion blev den samtidigt ett instrument för att kunna förtrycka.
De ständiga inskränkningarna av människans värde, såväl inom som utom kyrkan, visar att Jesus idé om människans oersättlighet inte finns på den etiska agendan. Hur hanterar vi erfarenheten av dessa ständiga inskränkningar? Roy Andersson vänder sig till den judiska filosofen Martin Buber.
– Enligt Buber uppstår en existentiell skuld när man har begått ett ont brott. Man kan hantera skulden på två sätt. Antingen förtränger man den, eller så får man hitta ett sätt att gottgöra den. Buber uttrycker det så vackert; känner jag mig delaktig i en existentiell skuld kan jag reparera den genom att jag gör gott på annan plats eller i annan tid än när det onda brottet begicks.
Buber menar att man inte ska begreppsliggöra Gud, utan istället koncentrera sig på de mellanmänskliga relationerna. Gud befinner sig ändå alltid i skärningspunkterna i alla etiska relationer. Denna decentrerade gudsbild gör att hans idéer i hög grad kan läsas frikopplade från en föreställning om Gud, vilket Roy gör.
– Jag tror på allt det som Buber säger, förutom att jag inte vill blanda in någon Gud. Orden är så vackra utan honom.
Att Bubers resonemang om skuld och gottgörande är viktigt för Roy Andersson framgår då han påstår att han själv i hög grad känner sig delaktig i vad han kallar för människans kollektiva skuld.
– Jag är förvånad över att folk inte känner skuld för att de tillhör en art som uppfört sig så jävla illa många gånger. Jag skäms för övergrepp som människan har begått i historien; inte minst för andra världskriget och judeutrotningen. Jag skäms för hur människor beter sig mot djur och natur. Att Anna Lindh fått ett minnesmärke vid Medborgarplatsen, trots att hon gav klartecken till utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna 2001, är också en skam. Ovärdigt.
Man skulle kunna hävda att Roy Anderssons sätt att gottgöra sin upplevelse av skuld är genom att omsätta den i sin konstnärliga praktik. I film försöker han gestalta det värdesystem som gör att mänskliga övergrepp ständigt återupprepas och att den förträngda kollektiva skulden blir alltjämt större. Genom att väcka frågan om den kollektiva skulden till liv, dämpas den egna skulden. I förlängningen kan också betraktarens skuld dämpas, om denne låter sig bli uppmuntrad av filmen till att vilja gottgöra den.
En grundläggande beståndsdel i det förtryckande och förträngande värdesystemet är behovet av kontroll över sig själv och andra. Roy Andersson skildrar inte bara hur kontrollen utövas, utan också när den sätts ur spel och människan tappar ansiktet. Han försöker, som han själv uttrycker det, visa människan när hon är skyddslös.
– På dagstidningarnas näringslivssidor finns många som skulle behöva framställas i situationer där de tappat självkontrollen. Se bara på bilderna av alla chefer och direktörer, med sina skräddarsydda kostymer och välkammade frisyrer. De ger intryck av att ha allt under kontroll, men det har de inte alls. I min nya film Du levande skildras vad som döljer sig bakom den skenbart perfekta fasaden hos några av dessa personer.
Roy har också ofta skildrat när den vanliga, enskilda människan blir skyddslös. De skildringarna syftar inte till att framställa personer i förnedrande situationer, snarare till att aktivera känslor hos betraktaren. I en scen i Sånger från andra våningen har en man klätt upp sig och putsar skorna skinande blanka. ”Måste vara lite stil på gubben”, säger han till sin fru innan han ger sig iväg, intet ont anande om motivet till att han ska ha ett möte med sin chef. I näst följande scen har samme man klamrat sig fast kring chefens ben. ”Jag har vart här i tretti år” klagar han och blir släpad längs golvet i en korridor. Roy Andersson visar hur bräcklig kontrollen är, och när den brustit inbjuder människan till empati.
– Av överlevnadsinstinkt vill människan alltid uppträda som om hon är väldigt säker på sig själv. Men då och då misslyckas hon med att upprätthålla masken, vilket gör att hon framstår som en sorglig figur i andras ögon, som någon man vill värna om. Man tycker det är synd att hon ska behöva bli sedd när hon tappar tron på sig själv och sin värdighet. Det räcker med att man går in i en dörr och slår i näsan, så är det hänt, säger Andersson med ett skratt.
Han försöker tillämpa skyddslösheten också när han regisserar sina skådespelare.
– Keve Hjelm brukade kritisera skådespelare som ville visa för publiken att de behärskade och hade kontroll över pjäsen, han menade att de inte agerade autentiskt. Skådespelare ska agera som om de inte vet vad som kommer att hända, eftersom de spelreglerna också gäller i det verkliga livet. Man kan helt enkelt inte ha full självkontroll som skådespelare. Men det kan ta lång tid att få dem att släppa kontrollen under filminspelningarna, det har hänt att vi gjort så många som 118 tagningar till en scen.
Han är i hög grad medveten om att framställningar av skyddslösa människor framkallar rädsla hos många betraktare, men han hyser inte minsta oro över det. Han menar att han framställer människan som sann, och sanning väger alltid tyngre än rädsla. Oron han känner inför sina produktioner är snarare förankrad på ett annat plan. De teman som han är mest upptagen vid – frågor om människans villkor, skuld och skam – är av allmän karaktär. Att göra allmänna teman rättvisa är svårt, eftersom de kan framställas på en rad olika sätt beroende på ur vilket perspektiv de betraktas. Detta resonemang handlar i förlängningen om i vilken utsträckning Roy Anderssons egen estetik är etisk. Det är uppenbart att det är svårt, och kanske påträngande, att diskutera frågan. Roy värjer sig mot att ge ett uttömmande svar, försiktigt vänder han det till att bli en fråga av närmast teknisk karaktär.
– Jag känner alltid viss osäkerhet inför betydelsen av det uttryck jag valt. Hur pedagogisk ska man vara för att kunna bli förstådd? Jag är emot att skriva folk på näsan, jag föredrar att inte styra folk alltför mycket. Nyansrikedom i uttrycket är viktigt. Men det innebär inte att jag är emot enkelhet i uttrycket. Enkelhet är inte synonymt med ytlighet. Snarare fördjupas bilden genom renodlingen och inbjuder i högre grad till reflektion än om man gör en rörig, realistisk scen. När jag arbetar med de enskilda scenerna håller jag på tills jag uppnått det uttryck som jag upplever som fulländat. Eller så stryker jag scenen helt och hållet. När jag klipper ihop scenerna kan jag däremot ofta känna: vad fan är det här?!
Roy Andersson uppger att han i nuläget befinner sig i just en sådan tvivelfylld situation i arbetet med klippningen av Du levande. Han hyser däremot inte det minsta tvivel på sin grundinställning till skapandet: att man med ordens hjälp kan förändra världen. Vilket inte minst visar sig genom hans svar på den fråga som Thomas Öberg ställt till honom. Öberg undrar vilken utmaning Roy Andersson skulle se som störst: att ingen förstår dig eller att alla förstår men ingen håller med? Andersson säger att det sistnämnda alternativet stämmer bäst överens med hur han upplever sin position i nuläget, och svarar utan att blinka att han hanterar den utmaningen genom att försöka ändra på läget. Det är inte gjort i en handvändning, men det väl formulerade uttrycket är det enda vapen med vilket man verkligen kan uppnå genomgripande förändringar i samhället, säger han.
