© miriam ivanoff
Ur 10TAL nr 2/3 2010
Madeleine Grives ledare: #2/3 Nairobi, mon amour
– Det finns bara ett ord för dagens Kenya och det är »Fuck!« säger journalisten och författaren Parselelo Kantai. Han skriver politiska artiklar om makt och korruption i tidningen The East African. Hans ansikte är sammanbitet. Att han väljer att karakterisera läget med endast denna yttring präglar stämningen av uppgivenhet som delas av flera stamgäster på detta varje vecka återkommande Garden Party i chefredaktörens villaträdgård. Det får mig att känna mig malplacerad med mina, i deras öron troligen naiva, frågor om landet. Men den fullt begripliga cyniska inställningen röjer även en konstruktiv ilska hos Parselelo Kantai och de kollegor som tillhör den unga generationen på festen.
Förhållandet till hemlandet Kenya bland intellektuella är problematiskt, men både mångskiftande och mångtungat. Och framförallt ansvarsfullt. Tidskriften 10TALs redaktion reste till Kenya för att samla material till detta nummer om den samtida litteraturen. De texter vi läst och de författare och redaktörer vi kommit i kontakt med visar prov på en påtaglig kraft och kreativitet.
En av dem vi träffar är Wambui Mwangi som i detta nummer skriver om begreppet »hem«: vad det betyder och hur det i dagens Kenya verkar nästan omöjligt att finna något som man kan kalla hem. »Hem«, säger hon, »är flera olika saker för mig, men för det mesta är det Kenya som en plats, en känsla, en upplevelse. Men också en särskild frustration av sorg, av kärlek. Kenya är en krävande älskling, mer benägen att krossa ditt hjärta än att inte göra det, men också full av överraskningar, nyheter och möjligheter«.
En kväll ger vi oss ut vid rusningstid i den vettlösa Nairobitrafiken. Vi har blivit uppmanade att starta minst två timmar i förväg för att åka den sträcka som normalt tar en kvart. Om death metal var ett skådespel skulle det vara det här. Människor springer kors och tvärs mellan bussar, ålar sig intill karosserna. Matatus med stora airbrushmålade porträtt av Bin Ladin och Obama tutar, kör på tvären. Alla är på väg in mot en mittpunkt för att klämmas ihop där. Till råga på allt har gatorna regnat bort och människor vadar i lervälling upp till knäna. Efter att ha stått stilla i två timmar och rullat i tio minuter är vi så framme vid det gamla fabriksområdet som hyser GoDown Art Centre. Här ska vi se musikalen Mo Faya som skildrar livet i den kenyanska slummen, politikernas girighet, manipulationer och intressen att få de olika folkgrupperna att bekämpa varandra.
– Regeringen skiter totalt i hur folk har det i slummen i Kibera, Mathare eller hur livet levs i till exempel den somaliska stadsdelen Eastleigh här i Nairobi. Staten skyddar inte de fattiga, bara de rika. Det är en ignorans som är ofattbar, säger satirtecknaren Patrick Gathara, full av vrede och sorg. Hans huvudtema, visar det sig i den bok han överräcker, är den kenyanska dagspolitiken och enskilda politikers självgodhet gentemot medborgarnas behov.
I Kibera, som brukar räknas som ett av världens största slumområden, vilar de tusentals gränderna på en grund av sopor och avföring. Eftersom bosättningen med 1,2 miljoner människor anses illegal ser regeringen inte till att det finns vatten, el eller avlopp. Här finns alla Kenyas över 40 olika etniska grupper representerade på en yta med samma storlek som Central Park i New York. Jag försöker föreställa mig 1 500 människor bosatta på en fotbollsplan, med så kallade »flying toilets«, plastpåsar med bajs som slängs ut på gatan eller över till grannarna efter uträttat behov. Djur brukar aldrig leva i sin egen träck, men för människorna här finns inget alternativ. Bara en kilometer bort lever makteliten i lyx.
Jag råkar komma i samspråk med Patrick Gathara på ett cocktailparty som hålls före föreställningen. Det är en speciell kväll; publiken består av inbjudna, alla väldigt uppklädda, gäster från ambassader, affärs– och kulturlivet och kanske även någon från regeringen och parlamentet.
»They call it a slum. We call it home« står det på affischen. Mo Faya, som är ett shenguttryck för »more fire«, är skriven och komponerad av Eric Wainaina. Han tillhör de ledande skådespelarna i Nairobi och spelar en av huvudrollerna. Musikalen handlar i korthet om en DJ på radiostationen i ett slumområde som kallas Kwa Maji (där det finns vatten). Han talar för dem som saknar röst och försöker inspirera människor i en föreställning som växlar mellan finstämdhet, drastisk humor och svidande kritik.
Litteratur och politik är sammansvetsat för Kenyas författare. Det saknas inte angelägna ämnen. Det korrupta mutsamhället och myndigheternas bedrägeriskandaler påverkar den unga litteraturen på motsvarande sätt som det brittiska kolonialväldets grymma närmare hundraåriga förtryck påverkade litteraturen under 1960– och 70-talen.
Ngugi wa Thiong’o är den som satte den kenyanska litteraturen på världskartan. Hans första roman, Weep Not, Child från 1964, var också den första romanen av en östafrikansk författare som gavs ut på engelska. Sedan dess har hans böcker översatts till mer än trettio språk. I många av sina verk har han gestaltat Kenyas utveckling från brittisk koloni till frihetskampen och självständigheten 1963. Han har berättat hur de kristna missionärerna – ett folk med kläder som fjärilar – kom till bergstrakterna i Kikuyulandet, tätt följda av dem som byggde regeringsstationer och som skulle börja styra över befolkningen och kräva skatt till en regering i Nairobi. Han har skildrat hur mark som från början var kenyanernas gavs bort till före detta soldater efter Första världskriget, och hur de forna ägarna tvingades till tvångsarbete på sina egna fält. Ngugi och hans syskon fick själva uppleva det. I essäer har han behandlat ämnen som postkolonialism, eurocentrism och skrivit om vikten av att de många afrikanska språken får bibehålla sin självständighet och utvecklas. Om det senare samtalar han här i 10TALs nya nummer tillsammans med Raoul Granqvist. Vi publicerar även ett utdrag ur andra delen av Ngugis memoarer, som fortfarande är under arbete.
Ansvaret för Kenya följs nu upp av yngre författare och snart är kanske frågan inte enbart hur politiken påverkar litteraturen utan också vilket inflytande litteraturen kan ha på samhället? Förra året kom Billy Kahora ut med dokumentärromanen The True Story of David Munyakei, som handlar om banktjänstemannen på Central Bank of Kenya som läckte ut dokument och avslöjade att en miljard dollar försvunnit. Munyakei fick sparken och levde arbetslös och fattig fram till sin död 2006. Billy Kahora tillbringade fyra månader tillsammans med Munyakei för att skriva ner hans historia. En »typisk« kenyansk historia, menade Parselelo Kantai som också hyllar boken som bland det bästa som skrivits bland unga kenyanska författare. Många av Kenyas engagerade författare finns med i kretsen kring tidskriften Kwani?. De ger även ut en skriftserie med längre noveller och kortromaner och har också publicerat fotoboken Kenya burning med Boniface Mwangis foton av våldet som utbröt efter valet 2007. 10TAL presenterar i detta nummer ett urval foton som speglar dessa brutala samtidshistoriska skeenden.
Vi publicerar också fem prosatexter som utkommit i Kwanis skriftserie: Binyavanga Wainainas Hemsökelse och Yvonne Adhiambo Owuors Viskningars vikt, som bägge har belönats med det prestigefyllda Cainepriset. Av Billy Kahora, den nuvarande chefredaktören för Kwani?, publicerar vi novellen Kärlek på löpande band, av Muthoni Garland I spåren av min mors doft och av Wambui Mwangi Internt malplacerad.
En av dem som gärna talar om författarens ansvar och opinionsbildande kraft är just Wambui Mwangi. Hon är författare, statsvetare och har även gjort sig känd med den spirituella bloggen Diary of a Mad Kenyan Woman. I 10TAL publicerar vi förutom den skönlitterära texten Internt malplacerad också hennes essä om Sitawa Namwalies poesi. När jag frågar Wambui om författare och författarskap spelar någon roll för ett lands självständighet svarar hon:
– Självklart. Konstnärer av alla typer är ansvariga för folkets fantasi: politik är i första hand den kollektiva fantasins angelägenhet, så det är ett stort ansvar. När regeringen var som mest förtryckande var författarna de första att bli arresterade, eller i alla fall misstänkliggjorda. Staten är mycket väl medveten om författares potential till frigörelse och tar därför varje tillfälle i akt att sätta munkavle på dem. Mycket riktigt har författare alltid varit frihetens och människorättens röst. Dessutom är de alltid i framkant när det gäller att avkolonialisera våra tankar: ifrågasätta, förhöra och bryta ner de endimensionella bilder av afrikaner som västvärlden har hittat på och använt mot oss ända sedan den första koloniala kontakten.
En av de viktigaste och mest aktiva rösterna tillhör poeten och performanceartisten Shailja Patel, som bland annat varit med och grundat gruppen Kenyans For Peace, Truth and Justice. Hon är inne på liknande tankegångar som Wambui Mwangi när jag frågar henne om hon tror att litteraturen kan bidra till uppbyggandet av en nation.
– Litteratur ÄR byggandet av en nation. Det är oskiljaktigt från växandet och utvecklingen av en självständig nation. Litteratur kan således inte vara skiljt från nationen. Folkets berättelser är en nödvändig del av en nations väv. Skapandet och spridandet av litteratur – muntlig, scenisk och skriven är alla nödvändiga trådar i en självständig nations väv.
Shailja Patel, som gjorde succé under Stockholms Poesifestival på Dramaten förra året, intervjuas här i numret av Clemens Altgård. Som politiskt engagerad poet vill Shailja öppna sina åhörares ögon för möjligheterna och komplexiteten i sådana begrepp som människan allt för ofta tar för självklara: sanning, frihet och rättvisa. »Människan är i sin vardagliga avtrubbning alldeles för skyddad mot livets brutalitet. Begäret att väcka mig själv och min publik är det som driver mig«, säger hon. Läs hennes dikter i detta nummer, särskilt den starka »Olycksrapport, Nairobi« som handlar om de 40 000 pensionerade järnvägsarbetare som i det något förfallna bostadsområdet Muthurwa lever med sina familjer bland giftig luft skapad av illegala vägar. De kommer nu att vräkas eftersom staten ska kunna sälja deras mark till privata exploatörer.
Förhoppningsvis är det politiska klimatet i Kenya nu på väg att öppnas. För några veckor sedan ägde en fredlig folkomröstning rum som sa ja till en ny författning. Författningen, som stärker de medborgerliga rättigheterna, stöddes av både president Mwai Kibaki och premiärminister Raila Odinga. Även om den nya författningen bådar gott, är det antagligen i litteraturen som Kenyas demokratiska framtid kan stärkas som bäst. Det pågår ett litterärt uppror. Alla dessa livligt aktiva författare som debatterar, kommenterar, skriver artiklar och essäer, startar förlag och dessutom är kända internationellt bidrar till demokratiseringsprocessen i Kenya. Som Wambui Mwangi säger: »Litteratur är verktyget med vilket vi utvidgar vår fantasi. Politisk identitet innebär en utökad fantasi – litteratur blir på så sätt en kritisk katalysator i konstruktionen av ett självmedvetet och självkännande samhälle.«
Shalini Gidoomal berättar i sin artikel om det livliga litterära evenemangslivet och om de viktiga motsättningar som råder mellan de olika rörelserna. Det verkar lovande inför framtiden med dessa meningsskiljaktigheter. Om det debatteras mellan intellektuella och råder oenighet är det ett uttryck för demokrati. Det finns plats för olika röster, samtal där olika åsikter undersöks och analyseras, kritiseras.
Till sist vill vi ge ordet till 10TALs båda debutanter, som understryker både behovet av att nå ut till allmänheten och en stark vilja att lyckas göra det. Alison Ojany Owuor säger att Kenya är en stor inspirationskälla och att det alltid funnits gott om författare i landet. Däremot har publiceringsmöjligheterna varit begränsade. Ngwatilo Mawiyoo instämmer, och menar att författarna inte längre kan sitta och vänta på läsare: »Nästa steg är att förföra läsarna, få dem att desperat längta efter litteratur«. Välkomna till det första enskilda tidskriftsnumret på svenska som introducerar kenyansk prosa och poesi. Hoppas det väcker ett besinningslöst begär efter mer!
Beställ 10TALs Kenyanummer i butiken.
