illustration Lukas Möllersten
Ur 10TAL nr 4 2010
Madeleine Grives ledare: #4 Ut ur cyklopens grotta
»Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt«.
Så lyder slutorden i Odysséens andra sång i Erland Lagerlöfs översättning. Odysseus vittomfattande odysséer är symbol för äventyret, men också för färden mot det okända som vi alla oupphörligt gör under vår livstid. Och alla hinder vi möter, alla fällor som gillras. Vad skådar vi i horisonten? Hur kommer det att gå för oss? Hur vet man att handla rätt? Människan i sin bräckliga farkost korsas av besvärligheter och dubier på sin väg. Disparata system med maktanspråk och olika slags demagoger försöker fånga in henne, locka på henne, förföra henne, förgöra henne.
Den själv nomadiske författaren, Harry Martinson, menade att den fanatism och fega beredvillighet inför makten som uttrycks i Odysséen gjorde eposet till det aktuellaste av litterära verk:
»vad symboliserar då Cyklopen, den enögde jätten med sina hemska grottor och sin fåravel. Naturligtvis den enögda fanatismen och den rått förenklande övermakten, som har funnits i alla tider och som finns i vår tid lika stark och lika enögd. Enfaldens maktspråk, dumhetens diktatur. Ja, vi har verkligen skäl att fråga oss: hur kommer det att gå. Vi är just nu liksom då i Cyklopens grotta. Ibland vargar försöker vi spela får. Inför hotet från Cyklopens trevande händer gömmer vi oss under buken på gumsen, försöker inbilla despoten att vi är hans favoritbagge.«
Mot dumheten, stagnationen, totalitarismen står flexibiliteten, öppenheten, rörligheten. 10TAL har valt Irrfärder som tema i detta nummer. Högerextrema tendenser har på senare år växt sig allt starkare i Europa och nu har vi ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag. Göran Greider beskriver det som att hela landet är på villovägar: »Sverige driver redlöst genom tiden. Vi har faktiskt inte ens en majoritetsregering. Och än värre: de främlingsfientliga Sverigedemokraterna har äntrat skeppet« (Metro 20.9).
Här belyser vi flera parallella irrfärder, de politiska, de poetiska och de privata vilsekomna ödena. Från de etniska irrfärderna på det fartyg som styrs av Sverigedemokraterna – men som bottnar i en politisk och ideologisk kris hos alla partier som låtit marknadsliberalismen härja så motståndslöst – till irrandet i erotikens nattliga skogar i en essä om Djuna Barnes av Anders Olsson.
Den kringirrande människan har varit ett tema i litteraturen genom alla tider. Den martinikanske poeten, romanförfattaren och teoretikern Édouard Glissant gör oss uppmärksam på att alla folkgruppers urtexter – Gamla Testamentet, Iliaden, Odysséen, chansons de geste, de isländska sagorna, Aeniden och de afrikanska eposen är böcker om exil eller kringfarande. Glissant menar att folkvandringarna är fruktbara för mänskligheten, därför att kringdrivandets tanke ifrågasätter territorial intolerans. I Glissants Karibien, som saknar ursprungsbefolkning, finns ett annorlunda identitetsskapande där människan definierar sig, inte som motsats, utan i ett mångfaldigt förhållande till andra. Mot det kreativa nomadiserandet ställer Glissant det dogmatiskt bofasta. Sökandet mot säkerheten. Exilen mot nationalismen. Rottänkandet mot en Relationspoetik.
»Vi måste släppa föreställningen om fasta identiteter. Om vi inte gör oss av med den kommer judar och araber att fortsätta att döda varandra, hutuerna och tutsierna kommer att fortsätta att döda varandra, irländska katoliker och protestanter kommer att fortsätta att döda varandra och så vidare. Men det är svårt, för en fast identitet är som ett vapen«, säger Édouard Glissant i intervjun av Michael Dash som börjar på sidan 30.
Nomader brukar förflytta sig när ett område har utarmats. En liknande migration sker i dagens svenska samhälle. Detta tydliggör Dan Jönsson i sin essä »Den digitala flockens hemlöshet«. Flera svenska konstnärer har under de senaste åren intresserat sig för hur små orter på landsbygden överges. Butiker och skolor läggs ned och det sociala livet försvåras, försvinner rentav. Bostäder och arbetsplatser töms på människor som skyndar vidare. Håller vår bofasta epok på att övergå i en kringdrivande tillvaro? Ja, »Bevismaterialet är överväldigande«, skriver Jönsson, apropå Jan Jörnmarks fotografiska projekt »Övergivna platser«: »Monument på monument över en besegrad civilisation, spår och ruiner efter en kultur där social gemenskap fortfarande var detsamma som att tillhöra en plats«. Jönsson beskriver också hur denna utveckling, som gått förbluffande snabbt, inte hade varit möjlig utan en viss bakomliggande ideologi. Och hur denna ideologi, liberalismen, har fått politiska beslut att framstå som ofrånkomliga, fria från värderingar.
Ideologisk vilsenhet pulserar i en sällan omtalad text. I författaren och dåvarande MUF-ordföranden Fredrik Reinfeldts bortglömda debutbok Det sovande folket från 1993, excellerar han i den nya moderata entrepenörsandan angående ett av partiets mest älskade hatämnen – socialdemokratin, som gjort svenskarna till passiva sömngångare. Reinfeldt vill göra slut med trygghet och solidaritet. Man kan finna texten på nätet som en privat PDF-fil och 10TAL bad Aase Berg att läsa den för att forska i vilka idéer som ligger bakom det regerande partiets politik. Hur ser den ideologiska grund ut som tjänar som fundament för de samhällspelare som omringar oss idag? Hur mycket vet vi om dess historia och hur ser dess släktskap ut med andra, nya ideologier?
Om att använda skrivandet och läsandets inlevelse i den andre för att överskrida kropparnas och identiteternas gränser talar den fransk-algeriske författaren Nina Bouraoui, i en intervju med Elin Cullhed. I Bouraouis romaner är kärleken det största, sista och mest subversiva bandet till den andre: »Det är i motsättning till världens våldsamhet som den här kärleken uppstår«, säger hon. I sin sammansmältning av jaget och duet blir kärleken nästan religiös.
Dramatikern och poeten Jon Fosse söker något liknande i litteraturen. Han hatar det som han upplever som privat i samtidens individualistiska rörelse mot »jag, jag, jag«. I ett samtal med författaren Ida Linde berättar han att man i bra poesi och teaterdikt inte möter ett jag. Man möter »något större än jaget som är en själv. Som är både du och jag.« Fosse menar att konsten och litteraturen har en subversiv uppgift här, i dess egenskap av att vara helt unik och helt allmän på samma gång. Precis som människan.
I slutet av november inträffade det märkliga att ett politiskt ungdomsförbund, SDU, protesterade mot en poesifestival – Stockholms Internationella Poesifestival på Dramaten – i år med tydligt antirasistiskt tema. »Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna«, skrev demonstranterna i ett pressmeddelande på sajten Politiskt inkorrekt, och svarade med att skandera »svenska« verk utanför Dramaten.
Vi irrar alla runt i en situation som är osäker och som står i behov av att ständigt omprövas och omdefinieras. Hur bemöter vi människors ängsliga strävan efter att isolera och bevara det »svenska« i Sveriges kultur? Hur formar vi ett starkt och enat men dualistiskt »vi«? 10TAL fortsätter att hävda litteraturens unika möjligheter till vidare perspektiv och ökad sensibilitet – och till att ständigt ställa frågor. Följ gärna med på färden.
