Madeleine Grives ledare: #7 På revolutionens sida

Facebook-revolutioner, finns dom? Det är en av frå­gorna vi stäl­ler här i 10TALs nya num­mer om rela­tio­nerna mel­lan konst, kom­mu­ni­ka­tion och revo­lu­tion. Vi föl­jer i spå­ren efter de många revo­lu­tio­nerna och folk­res­ning­arna i Den nya ara­biska värl­den för att fånga upp aktu­ella per­spek­tiv på kom­mu­ni­ka­tio­nens och ytt­ran­de­fri­he­tens utma­ningar i vår tid. Vi frå­gar oss också om det själv­be­speg­lande kom­mu­ni­ka­tions­sam­häl­let har bli­vit en till­gång för ytt­ran­de­fri­he­ten, eller en belast­ning? Om den poesi och prosa som pub­li­ce­ras på nätet någon gång kan få samma sta­tus som lit­te­ra­tur tryckt i bok­form? Och vad är det som gör att viss lit­te­ra­tur bju­der in läsa­ren till att bli medskapande?

2011 var året då mils­vida fält av gräs­röt­ter mot fun­da­men­ta­lism och fana­tism växte inför värl­dens ögon. Från de djupa leden reste sig män­ni­skor i Nordafrika och Mellanöstern och krävde öppen­het, demo­krati och mång­fald i sina län­der. Långt borta i väst var det många som blev varse att gemene man och kvinna i arablän­derna när samma vär­de­ringar som är grund­läg­gande i de euro­pe­iska demokratierna. Världen krympte, det som tidi­gare ver­kat fjär­ran kom när­mare; genom teve­ka­na­ler och dags­press fick vi – all­de­les för sent – lära känna den tuni­siske grön­saks­hand­la­ren Mohamed Bouazizi och hans familj, vars öde räk­nas som inci­ta­men­tet för att revo­lu­tio­nerna kom att bri­sera. Vi fick stifta bekant­skap med många mar­ty­rer i revo­lu­tio­ner­nas skugga, läsa om deras kamp och vad de off­rat, ofta genom bloggak­ti­vis­ter som med sina ord tog ris­ker på liv och död.

Ett exem­pel på vär­det av omvärl­dens nya del­ak­tig­het i det ara­biska fol­kets lidan­den och fram­tids­hopp ger den egyp­tiska för­fat­ta­ren Ahdaf Soueif i sitt för­ord till boken Tweets from Tahrir:

”Den upp­märk­sam­het som revo­lu­tio­nen i Egypten rönt har inne­bu­rit något all­de­les sär­skilt, något ena­stå­ende: det har varit – per­son­ligt. Över­allt har folk tagit det som hänt här per­son­ligt. Och de har låtit oss få veta det. Och alla de ome­del­bara, upp­munt­rande, känslo­mäs­siga med­de­lan­den vi fått har satt vind i våra segel. Vi har myc­ket kvar att lära och det snabbt. Men vi käm­par. Och på alla håll är fol­ket på vår sida.”

Kan det vara så att en inter­ak­tion mot dik­ta­to­rer och mili­tär­re­gi­mer ald­rig varit mer grän­sö­ver­skri­dande, omfat­tat fler med­ver­kande och medsym­pa­ti­se­rande observatörer?

På Washingtons uni­ver­si­tets blogg, Flip The Media, skri­ver Elizabeth Hunter om hur soci­ala medier bli­vit en platt­form för män­ni­skor att uttrycka sin soli­da­ri­tet både inom län­derna och mel­lan olika län­der. Rapporteringen skedde inte genom natio­nella medier utan på en icke-hierarkisk nivå direkt mel­lan invå­narna. Det upp­stod även en sym­bios mel­lan tra­di­tio­nella medier och soci­ala medier. Tevekanalen al-Jazira, som når 40 mil­jo­ner tit­tare i arab­värl­den, sam­lade in myc­ket direkt­ma­te­rial från revo­lu­tio­nä­rerna för att sedan sprida det vidare. Även på andra sätt sam­ver­kade olika slags kom­mu­ni­ka­tions­vä­gar. Någon kände någon som hade Facebook, nyhe­ter gick från mun till mun och Facebooksidor med plats– och tids­an­gi­vel­ser för pro­test­mö­ten och demon­stra­tio­ner skrevs ut och spreds för hand.

I en inter­vju på det ara­biska nyhets­nät­ver­ket Muftah berät­tar Afrah Nasser, exil­blog­gare från Jemen, att hon var så spor­rad att delta i revo­lu­tio­nerna att hon inte brydde sig om kon­se­kven­serna. Det var så många som dog, vad gjorde det om en till miste livet, tänkte hon.

- Revolutionen hade tagit över våra liv, det fanns inget annat att göra än att skriva om den. Som varje revo­lu­tio­när ville jag störta regi­men. Efter att ha rege­rat i över tre decen­nier hade Saleh inte för avsikt att avsäga sig mak­ten utan tänkte över­låta den till sin son. Mot bak­grund av den verk­lig­he­ten och Jemens grava soci­ala och eko­no­miska pro­blem var revo­lu­tio­nen den enda utvägen.

Hon berät­tar också hur hon fick ta kam­pen även mot sin familj och trotsa ute­gångs­för­bu­det för att ta del i demonstrationerna.

- För mig blev det en dub­bel revo­lu­tion, en i hem­met och en utanför.

Hennes berät­telse är säkert gil­tig för många av revo­lu­tio­nä­rerna. Afrah Nassers blogg A young Yemeni lady who was born to write repre­sen­te­rar en av Den nya arab­värl­dens vik­ti­gaste rös­ter, men har sam­ti­digt tvingat henne till exil. I detta num­mer skri­ver hon om situ­a­tio­nen i Jemen och om upp­le­vel­sen av att plöts­ligt leva i ett land med tryckfrihet.

En annan vik­tig akti­vist­blog­gare, Lina Ben Mhenni från Tunisien, sät­ter i en för 10TAL spe­ci­al­skri­ven text begrep­pet ”inter­ne­tre­vo­lu­tio­ner” i ett kri­tiskt ljus. Som blog­gare är hon högst med­ve­ten om nätets bety­delse för revol­ter­nas fort­skri­dan­den, men stäl­ler ändå frå­gan: hur kan det vara möj­ligt att tala om en inter­ne­tre­vo­lu­tion, när hund­ra­tals män­ni­skor bragts om livet?

Revolutionen har långt ifrån seg­rat. Bara i Egypten sit­ter 4000 revo­lu­tio­nä­rer fängslade.

Ryktet om vik­ten av Internet, Facebook och Twitter för fol­kens kraft­sam­ling ifrå­ga­sätts även av konst­kri­ti­kern Dan Jönsson, som i essän ”En före­ställ­ning om demo­krati” fun­de­rar över revol­ter­nas år 2011. En för­kla­rings­mo­dell som till­mä­ter medi­erna störst bety­delse bru­kar vara popu­lär bland jour­na­lis­ter, eftersom den stär­ker bil­den av jour­na­li­sti­kens makt, menar Jönsson. Men som Leo Tolstoj skri­ver i Krig och fred: Det är inte ång­viss­lan som dri­ver tåget framåt. Eller har den kol­lek­tiva kraft­sam­lingen från den unga, väl­ut­bil­dade och eng­elsk­ta­lande medel­klas­sen, som varit de som i Egypten använt inter­net, haft makt att infor­mera och stärka de övriga 95 pro­cen­ten av invå­narna som inte haft till­gång till smartp­ho­nes? Det är den unga medel­klas­sen som först sugs upp av de kom­mer­si­ella kraf­terna i väst.

Andra rös­ter menar att poesi och lyriskt slag­kraf­tiga tex­ter, gärna för­med­lade via musi­ken, har varit en vik­ti­gare revo­lu­tio­när kraft än Twitter och Facebook. Poeten och rap­pa­ren El Deeb från Kairo, som besökte Stockholms Poesifestival i slu­tet av novem­ber, är en av dem. Hans egna, i Egypten hyl­lade tex­ter, hand­lar om fri­hets­kam­pen – inte minst kam­pen för att stärka kvin­nors rös­ter och rät­tig­he­ter. Även för­fat­ta­ren Ahdaf Soueif vitt­nar om hur ram­sor, sånger och trum­mor enade folk på Tahrirtorget.

I 10TALs tema­num­mer om konst, kom­mu­ni­ka­tion och revo­lu­tion sät­ter vi också sam­tids­kons­tens kom­mu­ni­ka­tiva funk­tion i fokus. Maria Lind läser av berät­tan­dets roll i Magnus Bärtås verk­be­rät­tel­ser och Hito Steyerls vide­o­es­säer. Hos båda är det glo­ba­li­se­ringen och dess effek­ter som ger bak­grund åt ver­ken: här möter en värld med opå­lit­liga, svår­tol­kade makt­struk­tu­rer och vaga vär­de­ringar, vil­ket gör osä­ker­he­ten och ång­es­ten till nutids­män­ni­skans mest domi­ne­rande käns­lor. I sina arbe­ten visar de på sam­band mel­lan per­so­ner, hän­del­ser och feno­men som i förstone tycks helt osan­no­lika. Magnus Bärtås har i flera verk intres­se­rat sig för över­gången från det svenska väl­färds­sam­häl­let till en nyli­be­ral stat. Clemens Altgård gör ett atel­jé­be­sök hos den lika poli­tiskt under­sö­kande konst­nä­ren Viktor Rosdahl, vars mål­ningar hand­lar om folk­hem­met och mil­jon­pro­gram­met som en kom­men­tar till fram­tida even­tu­ella mas­siva sam­häl­le­liga pro­jekt. De är sam­ti­digt bio­gra­fiskt lad­dade verk med berät­tel­ser om situ­a­tio­ner som präg­lat konstnären.

Upplevelsen av att stän­digt ana en annal­kande fara späs på av John Swedenmark i essän ”Förnyelse till för­ban­nelse”. En oav­låt­lig hets att vi måste upp­gra­dera våra pry­lar och pro­gram gör oss rädda för att bli för­bis­prungna och makt­lösa inför tek­no­lo­gin. Så fort vi lärt oss ett system är det föråld­rat och vi måste sätta oss in i ett nytt, oupp­hör­ligt. När vi nyli­gen inhand­lat en tek­nisk pryl får vi snart höra att den måste bytas ut mot en upp­gra­de­rad vari­ant. Detta sam­häl­lets upp­da­te­rings­krav gör att vi ald­rig kan uppnå ett kun­nande av, eller hinna upp­rätta en rela­tion till, den vara vi just köpt. Man är stän­digt i hän­derna på någon annans beslut. Swedenmark ana­ly­se­rar även lit­te­ra­tu­rens ”varu­fi­e­ring”, samt upp­fin­ner ett möj­ligt mot­stånd i en tänkt lit­te­rär Lispectorcommunity!

Hur den lit­te­rära kom­mu­ni­ka­tio­nen ser ut i sam­ti­den dis­ku­te­ras vidare av Jan Henrik Swahn som grans­kar läsar­kon­tak­ten inom lit­te­ra­tu­rens fält. Genom några nyut­givna svenska roma­ner och dik­ter gör han en läs­ning av hur kom­mu­ni­ka­tio­nen sätts i rörelse. Malin Nauwerck berät­tar om blogg­me­di­ets sär­drag i en lit­te­ra­tur­so­ci­o­lo­gisk dis­kus­sion om kri­te­rier för skön­lit­te­ra­tur. Vad hän­der när blogg­tex­ten över­förs till tryckt text, och där­med tuk­tas? Försvinner blog­gens språk­liga och tema­tiska möj­lig­he­ter, som avsak­na­den av grind­vak­ter – redak­tö­rer, för­lags­ar­be­tare – har möj­lig­gjort? Bloggtexter har allt oftare bör­jat komma ut i bok­form, Lina Ben Mhennis kom­mande bok, tuni­sian girl, är ett exempel.

I detta num­mer pub­li­ce­rar vi två debu­tan­ter som för­hål­ler sig på två olika sätt till kom­mu­ni­ka­tion, Jonas Grens dikt »Motorvägar« och ett – redi­ge­rat – utdrag ur dödscool, Malin Löwgrens myc­ket väl­be­sökta blogg.

Foto Mia Gröndahl

Be Sociable, Share!

•