Ur 10TAL nr 5 2011
# 5 Jag skriver vad jag behöver skriva — Intervju med Helena Boberg
av Sara Mannheimer
I flera decennier har 10TAL publicerat litterära debutanter i tidskriften, men för första gången kan vi nu stolt presentera en första litterär bokdebutant: Helena Boberg med sin diktsamling Repuls, en kompromisslös poesimonolog med Polanski, Ovidius och rosor som återkommande referenspunkter. Sara Mannheimer har träffat Helena Boberg för ett samtal om skrivandet och dikterna.
Du debuterar som poet på 10TAL Bok med diktsamlingen Repuls. Hur känns det? Är du nervös?
– Det känns som en stor lättnad, men visst är jag nervös, kanske mest för recensionerna men också för att det är en väldig anspänning nu innan och efteråt vet jag inte vart de känslorna ska ta vägen.
Har det varit en lång väg till utgivning?
– Jag har skrivit målmedvetet under en längre period och även tidigare skickat in manus till förlag, som jag har fått fin respons på. Det visar ju att förlagen bryr sig om poesi även om de är restriktiva. Och det betyder verkligen mycket att få svar. Ovissheten är svår att uthärda och det gäller inte bara inskickade manus utan i livet i övrigt. Oavsett vad man får för svar är väntan på svar något värre. Jag tror att det här finns med i boken. Det tar sig uttryck i ett uppsökande av gränser, av konfrontation just för att det ovissa är så utsatt.
Det är tveklöst ett tillräckligt stort ämne för den här intervjun att bara tala om dina dikter som berör mig starkt, men jag måste nog ställa några mer biografiska frågor också om det är okej.
Var och när föddes du?
– I Solna 1974, uppvuxen i Sollentuna, gick i skola där.
Och nu bor du på Södermalm?
– Ja.
Hur försörjer du dig?
– Jag studerar på Stockholms universitet, på den ettåriga förlagsutbildningen, en magisterutbildning: Innan det läste jag litteraturvetenskap och idéhistoria. På 90-talet gjorde jag praktik på 90TAL och var med i redaktionsrådet under två års tid. Jag jobbade också under ett antal år på Forum nutidsplats för kultur, och så gick jag på Biskops-Arnö i två omgångar. 2002/03 och 2005/06.
Tyckte du om att gå där?
– Det var betydelsefullt att ingå i ett sammanhang som skrivande person, det hade jag inte gjort tidigare. Jag har också varit del i FSL, Fria Seminariet i Litterär Kritik, och jobbat redaktionellt med tidskriften Kritiker och på Expressen där jag skrev kritik och gjorde en hel del författarintervjuer. Det är kanske det roligaste jag har gjort. Jag var där för att skriva, det fanns en trygghet i det, det gick inte att tveka, det var bara att gå in för uppgifterna.
När vi pratades vid innan intervjun sa du att du jobbar på Tranans bokförlag nu?
– Jag gör praktik där som en del i förlagsutbildningen. Det är en engagerande plats. Man medverkar i läsandet och skrivandet genom det redaktionella arbetet på ett sätt som jag tycker mycket om. Tranan är inriktade på internationell skönlitteratur, vilket är intressant, bland annat publicerar de Clarice Lispector.
Ja, det var Lispectors Passionen enligt G.H. som du skrev din C-uppsats om?
– Precis. Jag har skrivit en essä om Lispector för nya numret av Karavan som utkommer i dagarna, »Passionens osmälta kärna«.
Du skriver uppenbarligen många olika sorters texter. Kritiska, akademiska, skönlitterära…
– Det är lockande att fortsätta med litteraturvetenskapen. Jag tycker om att skriva akademiskt, använda fotnoter, göra noggranna hänvisningar och att utforska ett kunskapsfält även om det också innebär att man har kniven på strupen eftersom det alltid är så mycket mer man behöver veta. När det gäller det skönlitterära skrivandet kan jag inte göra fel och på så sätt är det friare.
Hur ser din historia ut vad gäller skrivandet, när, var började det?
– Jag tror att det finns olika svar. Jag tyckte om att skriva som barn, men jag har inte sett mig som någon som skriver förrän efter tjugoårsåldern ungefär. Det kan bero på att mina föreställningar om hur en litterär text ska se ut och växa fram, och hur en skrivande person bör vara, inte har stämt överens med den jag är. Men jag har alltid klottrat mycket, tecknat och skrivit förstrött på olika lappar, på tidningar, det är inget som jag velat lämna efter mig. Numer sparar jag de här slaggprodukterna i egna dokument, de kan vara både användbara och underhållande att läsa om.
Växer dikterna fram som fragment, jag tänker på klottrandet, det tillfälliga?
– Ja, jag använder mig nog i högsta grad av fragment som jag för samman till någonting som har en längre koncentration. Det är nog så mina texter i huvudsak växer fram.
Kan man kalla det för en poetik? Finns det en tydlighet, för dig själv, kring varför du skriver och på vilket sätt du skriver?
– Det som är tydligt är att det inte finns något varför. Det handlar om koncentration och om att hålla fokus, det kanske låter anspråksfullt, men jag menar fokus på de existentiella villkoren. Det kan jag tycka är sorgligt med världen, i politiken och i samhället att man helst inte låtsas om våra grundläggande villkor, som ju är gemensamma. Därför är det viktigt för mig att uppbåda den här koncentrationen genom att skriva. Det utvidgar livsrummet. Tidsuppfattningen förändras också, kanske förbättras rent av.
Men du ser det inte som att du är del i en skola, ett särskilt litterärt samtal?
– Jag kan se vad jag gör och tänka kring det. Däremot är jag inte så intresserad av att på förhand bestämma mig för att det behöver se ut på ett visst sätt. Jag skriver det jag behöver skriva. För tio år sen var jag väldigt upptagen av att jag inte fick använda ordet jag. Vid den tiden var jag med i en surrealistgrupp och det fanns bestämda om än outtalade regler inom gruppen för hur man uttryckte sig. Det resulterade i att jag inte visade upp någonting jag skrev. I Repuls är det väldigt mycket jag, vilket är medvetet, jag har velat ha det så, om än inte utifrån något formulerat manifest. Det kan säkert vara intressant att sätta upp regler för sig vad gäller skrivandet, men för mig ligger de snarare i det fördolda. På sätt och vis finns de i uttrycket oavsett hur det gestaltar sig. De gånger jag har satt upp regler har jag bara känt mig begränsad.
Jag tänker på en strof som kommer någonstans i början av Repuls: »Det finns inte ett du som inte är jag / där sviker jag dig / Jag tycks outtömlig / Det är inte vackert«. Det är ett centralt tema genom hela boken. Detta att jaget känner sig gränslöst, reproducerande, oförmöget att göra sig tydligt. Jag vet inte om du vill eller kan säga något om det, men upplever du dikterna i sig själva som ett slags gränsbygge, något som tydliggör?
– Ja, det blir som en koncentration. Jag relaterar bland annat till Ovidius metamorfoser i min bok, jag läser dem i Harry Arminis översättning. De är helt fantastiska. Det är intressant med mytologi, hur de antika myterna är betydelsefulla för oss än idag. Vad jag har gjort är dels att jag har gett form åt Narcissus och Echos dilemma med svårigheten att nå fram, att inte kunna möta den andra, utan att konfronteras med sin egen spegelbild eller sin egen röst. Det knyter an till din fråga om gränslöshet. Sedan finns det andra spår av metamorfoserna, till exempel monstret i labyrinten, Philomelas avklippta tunga och inte minst genom mitt bruk av rosen, som i likhet med att Narcissus förstelnade till en blomma, kan sägas vara en stelnad bild av någonting annat.
Man talar ibland om terapeutisk konst/litteratur, en definition jag tycker är ganska underlig. Det låter som om konstnären/författaren inte varit förmögen att ta estetiskt medvetna val, alltså inte är professionell utan halkar omkring helt distanslös i ett slags självuppfyllande lekland. Men har inte terapi snarare med uppriktighet, med mod att göra? Och förstås med starka känslor? Vad tänker du om det? Jag menar är skrivandet ett sätt att uthärda livet? Räddar det dig från något? Eller ser du livet som en räddning/plikt från tvånget/ lusten att skriva?
– Om man tänker att det finns något djupt avsiktslöst i tillvaron, i att finnas till, så är ändå skrivandet något som känns meningsfullt. Jag tycker att det är meningsfullt att läsa vad andra människor har skrivit och skapat i konst, film och musik, att ta del av hur andra människor tänker, drömmer och fantiserar. Terapi handlar inte om att skapa, eller om att bekänna, där utmanas man utifrån. Allt som är utvecklande är inte terapi. Men om man inte har en estetisk diskurs som kan fördjupa och förtydliga tillvaron, då blir allting så väldigt utspritt. Jag tycker att det är viktigt med en sådan »metanivå«, också det har med koncentration att göra. Det är inte ovanligt med människor som säger att de tycker det är viktigt att lämna avtryck, den känslan har jag aldrig känt igen mig i. Jag är inte intresserad av att gå till historien.
Det låter som en kvinnlig position, om man ska ta på sig de glasögonen. När jag läser Repuls får jag en stark känsla av att vara instängd i ett relationellt rum. Att jagets relation till duet innebär en våldsam låsning, klaustrofobisk, ofrånkomlig och samtidigt utplånande.
– Jag har tänkt mycket i genustermer under skrivandet av den här boken och det känns som att jag tar en risk som delvis formulerar en underkastelseposition. Det är väldigt feminint. Jag tycker att det är obehagligt själv, men jag behövde utforska det. Jag känner själv att diktjaget i Repuls är något monstruöst, men på ett psykologiskt plan finns det en uppriktighet i det. Samtidigt så skildras ju underkastelsen inkonsekvent, det finns ett slags sado-masochistiskt förhållningssätt som går igenom boken, utan att det handlar om erotik. Det ligger en aggression i hur jag lyfter fram rosen och rosorna, som har med det här att göra.
Inför vem är det du tar risken?
– Jag är rädd att det ska falla tillbaka på mig själv som person.
Jag läser boken mindre som ett förhållande mellan man-kvinna och mer som en mor-dotter problematik, kanske för att du skriver ut en mor ett par gånger, det förändrar ju genusperspektivet och vidgar tematiken, är det en adekvat läsning tycker du?
– Ja det är klart, det finns där absolut men det är inte det jag utforskar specifikt. Framför allt är det en konfrontation med det inre och där ingår förstås moderrelationen. Men den är absolut mer adekvat än att tala om en romantisk kärleksrelation i förhållande till min bok.
Av någon anledning så är poesin, till skillnad från prosan, ofta skonad från frågan om det självbiografiska…
– Tycker du? Det håller jag inte med om. Anses inte poesin vara den yttersta formen för självbekännande och personligt avtryck? Så uppfattar jag det. Inte minst kvinnliga poeter, det finns hela böcker som analyserar dikt på det viset. Jag tänker till exempel på Åsa Beckmans Jag själv ett hus av ljus eller Ebba Witt-Brattströms Ur könets mörker som ju också är intressanta böcker, men det finns även en uppsjö patroniserande exempel på att poesi i första hand betraktas som dagboksskriveri.
Jo, jag menar inte att dikten anses vara mindre inflätad i författarens liv, men man ställer inte frågan om det är påhittat eller om det är självupplevt på samma burdusa sätt. Jag vet inte om det är det »poetiska språket« som ställer sig i vägen. Det finns en frihet i det, eller gör det det? Känner du dig fri när du skriver, i själva skrivakten menar jag? Eller är andra person närvarande då också? Finns det någon som står bakom och »antecknar«?
– Ja, man kanske inte frågar eftersom det förutsätts… Det är svårt, det är omöjligt att skriva ocensurerat, även om det är eftersträvansvärt. Svårigheten handlar bland annat om ansvar för vem man är i relation till andra människor, vem man är i världen. Man kan gömma sina papper, men de finns ju där ändå. Jag tänker ofta på det Lars Norén har sagt i någon intervju för länge sedan att hans mamma står bakom hans rygg och säger att han inte får skriva. För egen del tror jag mer det är jag själv som står där, att jag hela tiden ifrågasätter tillvaron och mig själv i den och det kan jag inte komma undan. Ändå så behöver jag göra det.
Skriva?
– Ja.
Du använder och spelar med rosen som bild, du nämnde det tidigare, kan du säga något mer om det?
– Rosen är ju en sådan stark symbol som står för romantiken och kvinnan, det är också en extremt exploaterad och kommersialiserad symbol. Jag har tyckt illa om rosor av den anledningen, det artificiella… men nu tycker jag om rosor. Det är något obekvämt med rosen som vara, en stackars produkt… I Repuls är rosen ett slags begärets objekt som tillskrivs egenskaper och åtrå, trots att rosen bara finns, oavsett hur man förhåller sig till den. Jag vet inte om det syns, men jag tänker mig att rosen ändå är rätt undflyende i det jag skrivit, att den är en projektionsyta, undanglidande. Något sådant, den är både stark och exploaterad och outtömlig, oavsiktlig.
Det finns ett slags dramaturgi i boken tycker jag. Den accelererar från tigande, stirrande till mer aggressiv, men också alltmer tät klaustrofobisk för att på slutet hitta ett slags längre andning, »språkets fyllighet«. Har du tänkt kring boken som bok mycket? Eller leder dikt till dikt?
– Jag ser det som att jag har arbetat fram en komposition. Det har visat sig att det är svårt att bryta ut enskilda dikter ur boken. Det har nog att göra med hur jag arbetar med fragment som jag flyttar om, sammanför, bearbetar.
Jag kanske redan har varit inne på något liknande, men upplever du att du är del av en tid, en samtid och ett sammanhang när det gäller skrivandet?
– På ett personligt plan så är jag del av ett litterärt sammanhang. Det är många som vet att jag skriver och jag har flera vänner som skriver och publicerar sig och jag har gjort ovanligt många uppläsningar i etablerade sammanhang för att inte ha debuterat än. Ur ett litterärt perspektiv så har jag som sagt arbetat med Repuls som en övergripande komposition, och mycket av den poesi som ges ut nu har en konceptuell inramning på ett eller annat sätt – det kan jag relatera till, även om jag låter det jag skriver växa fram förutsättningslöst. Jag kommer att tänka på ett jobb jag gjorde för Tranan nyligen, en bok som heter Den dolda litteraturskatten, där sju exilförfattare bosatta i Sverige som skriver på sina modersmål porträtteras. Jag var redaktör för texten om Farhad Shakely, en kurdisk författare, där han bland annat beskriver hur han och hans generationskamrater skapade ett litterärt avantgarde. De var med om att verkligen förändra den kurdiska poesin, som han beskriver det. Det var fascinerande att läsa om, men jag har ingen känsla av att jag ingår i en motsvarande rörelse, utan att för den skull tappa tron på att jag gör något eget.
Tänker du mycket på det förflutna? Eller mer på framtiden eller det som är för handen?
– Jag tycker att olika tider är närvarande hela tiden. För mig är det viktigt att hålla perspektiven levande.
Oroar du dig för framtiden?
– Ja, det gör jag. Det är ovissheten igen.
Repuls är en bra titel, har den funnits med länge?
– Ja den har funnits med länge. Den har delvis med Roman Polanskis film Repulsion att göra. Filmen handlar om en kvinna som lever upp till vad en vacker kvinna är, men hennes mentala tillstånd förändras… och det är där filmen utspelar sig. Det uppstår sprickor i väggarna. Förskjutningen av sinnestillståndet finns med i boken, filmen finns med som inspiration…
Läser du mycket?
– Det går ju inte att läsa allt man vill läsa, det finns det varken kapacitet eller tid till. Jag läser alltid på någonting, mest skönlitteratur.
Vad läser du?
– Igår började jag läsa Roberto Bolaños samlade dikter i Det okända universitetet. Den är otroligt tjock, så jag kan inte veta hur det utvecklar sig men den verkar jätteintressant, intensiv, vacker och just utvidgande.
En avslutande fråga, skriver du hela tiden, jag menar inte bokstavligt, men är det något som ständigt pågår, eller sker det mer i skov?
– Det finns en öppenhet för skrivandet hela tiden, en beredskap för att fånga upp det.
