Ur 10TAL nr 2/3 2010
#2/3 Litteraturen ljuger aldrig — Intervju med Billy Kahora
av Madeleine Grive
De intellektuellas uppgift i Kenya är att verbalisera galenskapen omkring oss, hävdar författaren och tidskriftsredaktören Billy Kahora i ett möte med 10TALs chefredaktör Madeleine Grive.
Vad är det som driver dig i arbetet med text? Hur har Kenyas ömtåliga situation påverkat dig?
– Jag har alltid läst mycket, ända sedan barnsben. När jag blev lite äldre insåg jag att mitt läsande inte tillräckligt förklarade det liv jag har runt omkring mig så jag började skriva själv för att bättre förstå omgivningen. Mitt skrivande har visserligen förändrats efter oroligheterna och våldet då 1 300 människor dödades efter valfusket 2007–2008, men det har alltid handlat om att gestalta det organiska Kenya med alla dess motsättningar, dystopier, hopp och rädslor. Valet och våldet tvingade mig att skifta fokus. Som chefredaktör för Kwani? blev jag mer intresserad av vad som hände i den breda fåran istället för att fokusera på mitt eget skrivande.
Hur kommer det sig att du skrev novellen »Kärlek på löpande band« som vi publicerar i 10TAL?
– Det är många vänner till mig som i tjugoårsåldern slutade tro på livet på grund av alla sociokulturella och ekonomiska problem som präglade Kenya. Därför har den perioden under 1990-talet kanske påverkat mig mest.
Spelar författare och författarskap någon roll för ett lands självständighet?
– Alltid. De står för en mer livlig bild av en nations liv och historia, något annat än skildringar från historiska, politiska eller journalistiska utgångspunkter. Jag tror att litteratur kan bidra till byggandet av en nation. Det finns alltid symbolik runt stater: dess sånger, berättelser, emblem, färger, traditioner och konst. Litteraturen kan både utmana och bekräfta detta. Ofta genom att den kan avslöja mossan och rötterna nedan som förfalskat ett lands legitimitet. Den nya konstitutionen är en nationell skildring. Men det finns andra skildringar, andra sanningar för platsen vi kallar Kenya. Det är litteraturens uppgift att utforska dem. Ngũgĩ wa Thiong’o, Meja Mwangi, Grace Ogot och Marjorie Oludhe har alla gett oss starka alternativa skildringar som motsäger och kolorerar de historiska, politiska och officiella versionerna av detta lands självständighet.
Vad kan du personligen göra för ett mer självständigt Kenya?
– Att ge ut Kwani? är ett stort steg, att se till att berättelserna som inte kan spridas på andra vägar faktiskt sprids i textform. Vi vill samarbeta med människor och organisationer som verkar för litteratur i alla dess former. För litteraturen är aldrig begränsad av nationella gränser.
För några veckor sedan röstade Kenya ja till en ny författning. Hur tror du att detta kommer att påverka dig och ditt författarskap, samt annan kenyansk litteratur?
– Svårt att säga så här kort tid efteråt. För mig personligen har den nog resulterat i mer material – det politiska systemet har blivit mer sofistikerat och då behövs vaksamhet, från både författare, konstnärer och journalister och jag ser fram emot att skriva om detta.
Hur är det med »brain drain«? Finns det någon risk att Kenyas intellektuella flyr landet och att de således blir mer av »internationella intellektuella«?
– Detta är inte något unikt för Kenya. Globaliseringen gör detta till en verklighet för alla människor i alla länder. Det är upp till Nairobi att skapa den livfullhet och det rum i vilket människor vill arbeta. Jag är inte säker på om människor blir »internationella intellektuella«, snarare att de blir intellektuella som har sin fysiska bas på en plats men den mentala i en annan… Men det kan självklart vara tvärtom också.
Du är ofta i andra länder, framförallt i USA och undervisar, skulle du påstå att du vid dessa tillfällen befinner dig i exil? En person långt ifrån sina rötter?
– Rötter är svåra att definiera, men om det innebär att söka och grundligt syna var man kommer ifrån… då kan jag säga att jag aldrig är långt därifrån. Jag är alltid på den plats jag kommer ifrån och det inspirerar mycket.
När jag läser din novell i detta nummer av 10TAL tänker jag på begreppet exil. Inte enbart i den betydelsen att man är någon annanstans på jorden, utan att man är i exil i sitt eget land. Är det något du kan relatera till med tanke på Kenyas politiska och kulturella klimat?
– Problemet är uppdelningen mellan en människas kunskap, det han eller hon studerar och var detta kommer ifrån och hur det relaterar till det som finns runt människan. Om det mesta av mina teoretiska kunskaper grundar sig i västerländska tankegångar ger det mig problem. Min kunskap kommer från erfarenhet – baserad på var jag kommer ifrån. Och balansen mellan de två försöker jag som författare att finna. Jag använder min kunskap om platser och verktygen som min teoretiska kunskap ger mig för att skriva det jag ser och upplever. Exil är när du endast existerar i endera alternativet.
Kan litteratur bidra till ett folks självförtroende? Om så, på vilket sätt?
– Ja, om den av andra uppmärksammas som något värdefullt. Detta är släkt med det självförtroende som byggs av att vara en suverän stat.
Vi har inte riktigt definierat självständighet. Vad lägger du i det begreppet och vad står i vägen för full frihet i Kenya?
– Detta kräver antingen en anekdot eller en doktorsexamen. Självständighet är politisk, ekonomisk, spirituell, intellektuell och fysisk suveränitet. Vi har ännu inte uppnått de första fyra…
På vilket sätt har Kwani? utvecklats över åren?
– Kwani? startades när en grupp konstnärer, journalister, civilsamhällsaktivister, akademiker och kulturpersonligheter samlades för en serie samtal kring staten Kenya, litteratur, konst och kultur. Med ursprung i dessa samtal utvecklades tidskriften Kwani?. Idag är Kwani? en organisation som har gett ut många skrifter och som expanderat både litterärt och storleksmässigt. Just nu sammanställer vi en antologi med kenyanska författare som är under 30 år. I år återupplivar vi evenemanget Kwani? Litfest och kommer också att engagera oss ännu mer för att ge ut längre litterära verk.
I det femte numret av Kwani? skriver du att det borde vara rent instinktivt för både läsare och författare i Kenya att leta och finna de berättelser som leder till en ökad förståelse av vad som händer i landet och varför. Utveckla!
– Det är författarens arbete att leta efter de berättelser som ännu inte är berättade och se till att de blir skrivna för att vi kollektivt ska kunna förstå all den galenskap som finns runt omkring oss.
Jag har förstått att ett av Kwanis litterära mål är att vara en organisation fristående från redan etablerade institutioner. Varför behövs Kwani?
– Det är inte det att Kwani? försöker sudda ut sig själv från de etablerade institutionerna, utan vi försöker uppmärksamma att en eventuell politisering av dessa institutioner omöjliggör deras uppgift att skapa kunskap. Universitetet gjorde mycket för litteraturen fram till 1980-talet och gör det till viss del nu också, men på ett mer isolerat istället för strukturerat sätt. Som jag nämnde tidigare, en nationalstat som skapar nationella symboler som inte är förankrade i folket har inget att komma med. Kwani? kände att samtida berättelser behövde komma från en röst utanför sådana kolonialiserade utrymmen.
I en radiointervju nämner du begreppet etno-nationalism. Vad innebär det?
– Det tycks finnas många nationer, andra kallar dem stammar, inom den nation vi kallar Kenya och när de talar som enskilda enheter och organiserar sig för att föra våld på andra människor utanför sin »stam« kan de inte kallas annat än nationer. Och eftersom detta är baserat på etnisk tillhörighet kan jag inte komma på ett bättre ord än etno-nationalism.
Hur kommer det sig att ni valde namnet Kwani?, »So what«?
– För att visa att Kenyas nya generation skulle kunna finna sin egen plats i ett land där det tidigare varit så endimensionellt. Kan man inte bara strunta i detta och bygga något nytt? So What?
