Madeleine Grives ledare: #8/9 Andra människors ansvar

»Ansvar? säger du. Ansvar?
Vilken sorts ansvar tän­ker du på egent­li­gen? Varför ska jag vara ansva­rig? Vem skulle jag vara ansva­rig inför? Varför är det mitt ansvar att vara ansva­rig?
Jag kanske borde känna mer ansvar?«

Den norska för­fat­ta­ren Gro Dahles frå­gor kring begrep­pet stö­ter mot oss under det långa arbe­tet med detta num­mer, som hand­lar om ansvar ur ett nor­diskt pano­rama. För att få så många per­spek­tiv som möj­ligt i en dis­kus­sion om hur vi i Norden kan stärka och syn­lig­göra soli­da­ri­te­tens vär­den; för att enga­gera och skapa en bild av synen på etik och sam­hälls­an­svar – skic­kade vi ut en enkät till en rad för­fat­tare, fors­kare och andra intel­lek­tu­ella, med två frå­gor som löd:

Vad har de intel­lek­tu­ella för ansvar i samhället?

Vilken är den vik­ti­gaste ansvars­frå­gan för de intel­lek­tu­ella i Norden idag?

Flera av de till­frå­gade valde att inte svara: »Sorry men jag för­står inte alls frå­gorna« skrev Lars Gustafsson. Men vi kan pub­li­cera svar från Stefan Jonsson, Kajsa Ekis Ekman, Thomas Öberg, Suzanne Osten, Sven-Eric Liedman och Jan Arnald. »Ansvar i sam­häl­let? Kanske sna­rare ett ansvar för sam­häl­let eller rent av för att vi ska se att vi har ett sam­hälle«, sva­rade Stefan Jonsson. »Ställningstagandet är bara utrops­teck­net efter det egent­liga: ana­ly­sen och för­stå­el­sen. Att bidra med detta, trots att ingen efter­frå­gat det, är ansva­ret – och att inte låta sitt språk bana­li­se­ras«, skrev Kajsa Ekis Ekman.

Ansvar. Det är ett stort ord, upp­ford­rande, frå­gande, befal­lande, men också väd­jande, som 10TAL väl­jer att utforska. Vi ville tala om ansva­ret över de för­hål­lan­den män­ni­skor lever under här i Norden, sida vid sida och våra gemen­samma skyl­dig­he­ter för dem långt borta. Vi ville rikta kri­tik mot våra egna sam­häl­len, mot oss själva, som ett sätt att ta ansvar, eller ett sätt att spränga illu­sio­nen om den egna makt­lös­he­ten i bitar. Hemlöshet, fat­tig­dom, ter­ror, främ­lings­fi­ent­lig­het och reli­giös extre­mism pågår här. Nu. I Norden. Och sam­ti­digt: det väl­stånd många susar runt i inom våra län­der, den poli­tiska under­lå­ten­he­ten, pro­fit­tän­kan­det och ego­is­men, står i direkt rela­tion till för­tryck, svält och eko­no­miska orätt­vi­sor i andra delar av världen.

Det är inte meningen att lan­sera »ansvar« som ett enhet­ligt begrepp som bety­der samma sak för alla inblan­dade i Norden. Men vi måste fråga alla vi kan: Vilka har ansvar för låg­kon­junk­tu­rerna och ett Europa i eko­no­miskt sön­der­fall? För de finan­s­kri­ser som ska­par fram­gång för extrema främ­lings­fi­ent­liga par­tier, som skyl­ler pro­ble­men på invand­ringen? Hur är det med ansva­ret över språ­ket och reto­ri­ken, som lång­samt för­änd­ras av rådande ide­o­lo­gier? Vem står ansva­rig för Sveriges vapen­för­sälj­ning till dik­ta­tu­rer, och olika före­tags vinst­in­tres­sen som går ut över fat­tiga män­ni­skors lev­nads­för­hål­lan­den – där Lundin Petroleums affä­rer i Sudan endast är ett exem­pel av många? Vem ska vi anklaga? Vilket är det mest kon­struk­tiva sät­tet att för­tvivla över detta?

Det är lätt att falla i van­makt av alla skuld­käns­lor. Ett ansvars­ta­gande inne­bär också all­tid mora­liska pro­blem. När man tar ansvar för en män­ni­ska, en sak, svi­ker man sam­ti­digt någon annan, något annat. Hur vi än väl­jer är det otill­räck­ligt. Medan värl­den dör ser vi på. Mot denna bak­grund: ska 10TAL då komma och tala om lit­te­ra­tur och konst? Ja, vi menar att det är just vad vi bör göra. Inom lit­te­ra­tu­ren och kons­ten pågår all­tid ett upp­ror mot poli­tiska och eko­no­miska makt­ha­vare och den ord­ning som låser våra tankar.

Litteraturen är plat­sen där »alla möj­lig­he­ter ska­pas, där minne och sorg, kamp och eufori for­mar och omfor­mar de inblan­dade«, som Elisabeth Hjorth skri­ver. Men sam­ti­digt tviv­lar hon, som så många andra i num­ret, när hon ser hur sam­häl­let allt­mer accep­te­rar rasis­men, vår­dens avhu­ma­ni­se­ring och den väx­ande fattigdomen.

Hur går ansva­ret till? Svaret är hand­ling, menar Hjorth: »Litteraturen är en kri­tik. Den exi­ste­rar för att värl­den inte duger som den är.«

Litteraturen, kri­ti­ken och berät­tel­serna kan för­ändra, öppna ögon, trots allt. Detta »trots” är den enda vägen. Men kul­tur­ut­bu­det, i mass­me­dier, från bok­för­la­gen, i sko­lor och i den fria utbild­nings­verk­sam­he­ten styrs av »eko­no­miska lagar« och fram­ti­den ser mörk ut för både den seri­ösa lit­te­ra­tu­ren och för själv­stän­diga och kri­tiska jour­na­lis­ter och sam­hälls­de­bat­tö­rer. Karriärvägarna är få och en opi­ni­ons­bil­dare måste först ta plats i offent­lig­he­ten för att upp­rätta kon­takt med all­män­he­ten. Vi måste där­för ta ansvar för våra platt­for­mar: för att kri­ti­ken, poe­sin och den skön­lit­te­rära pro­san sprids i mass­me­dier, tid­skrif­ter och på scener.

Den isländske för­fat­ta­ren Einar Már Guðmundsson menar att en vik­tig aspekt av lit­te­ra­tu­rens bety­delse är vil­jan att för­söka för­stå män­ni­skor utan att döma. »Romanförfattare är inte domare. Vi är berät­tare. Meningen uppen­ba­rar sig i tex­ten och i läsa­rens rela­tion till tex­ten«, säger han i en inter­vju gjord av Elin Cullhed. Han menar att sjut­ti­o­ta­lets pro­gram­ma­tiskt poli­tiska lit­te­ra­tur svek den kom­pli­ce­rade män­ni­skan, men att han från gamla tider sak­nar en större ansvars­ta­gande debatt bland intel­lek­tu­ella: »Man kan säga att den kom­mer­si­ella lit­te­ra­tu­ren till stor del hänger sam­man med neo­li­be­ra­li­se­ringen av sam­häl­let, pri­va­ti­se­ringen och den ide­o­logi som följde på den. Och i den här pro­ces­sen mis­ter intel­li­gen­tian en del av sitt ansvar. Den mis­ter den på det sätt att de bör­jar delta i den bor­ger­liga poli­ti­ken, på dess villkor.«

Ur tidens glömska har 10TAL och Eva Ström räd­dat ett opub­li­ce­rat sam­tal mel­lan Birgitta Trotzig och Gabriela Melinescu, som för­des 1976. »Litteraturen är inte sådan«, säger Trotzig på tal om den då rådande soci­al­re­a­lis­tiska lit­te­ra­tur som såg värl­den ensi­digt: »Den är en inre sak, som till­hör den själs­liga värl­den. Jag vill bidra till att beskriva en bild av män­ni­skan med djup och avgrun­der. Det är vad en för­fat­tare bör göra.«

Samtidigt föds vi in i en på för­hand given krets av berät­tel­ser och min­nen. I essän »Minnets sar­ko­fag« skri­ver Hans Ruin om Lettlands trau­ma­tiska minnen

och såriga rela­tion till sin histo­ria, han ser hur Europas ödes­fråga avspeg­lar sig här: den hur vi ska lära oss leva med språk­liga och kul­tu­rella skill­na­der. I Norden har vi resur­ser större än de flesta att han­tera olik­he­ter, menar Ruin, vi har råd att låta män­ni­skors min­nen och berät­tel­ser träda i för­bin­delse med varandra utan att betona skillnad.

Vi har råd – men har vi sålt ut vår för­måga till med­känsla? Björn Elmbrant visar i sin arti­kel om finan­s­kri­sen hur eko­no­mis­men, detta att vi näs­tan ute­slu­tande vär­de­ras efter vår för­måga till avkast­ning, tränger till­baka tra­di­tio­nella mora­liska vär­de­ringar som tan­ken om män­ni­skors lika värde, och ansva­ret vi har för varandra. »Ekonomins män­ni­sko­syn är den stora berät­tel­sen om vår tid«, som Katrine Kielos häv­dar i detta nummer.

Samhällets sva­gaste per­so­ner är de som angrips först. Agneta Pleijel beskri­ver i sin arti­kel »Ruttnande rätts­stat« hur omänsk­ligt asyl­sö­kande bemöts i Sverige och hur detta avspeg­lar en över­gri­pande, sorg­lig sam­hälls­ut­veck­ling i vårt land.

Var finns då mot­sy­nen; var iscen­sätts motberättelserna?

Susanne Christensen vand­rar genom Matias Faldbakkens utställ­ning Portrait Portrait Of Of A A Generation Generation på Office for Contemporary Art i Oslo, och slås av hur konst­nä­rens van­da­lis­tiska stör­ningar av äldre skulp­tö­rers verk fri­gör frå­gor om kons­tens mot­stånd efter den 22 juli. Är det kons­tens ansvar att döda fascis­ter? Att fak­tiskt rap­por­tera om värl­den, eller från en per­son­lig smärta djupt någon­stans i kroppen?

Allt hemskt vi infor­me­ras om kan bli så över­väl­di­gande att det ver­kar menings­löst att handla, eller göra mot­stånd. Informationen får mot­satt effekt: före­ställ­ningen om att vi inte kan påverka leder till att vi inte för­sö­ker för­ändra någon­ting. Att lyc­kas se vad man själv kan göra, och ta ansvar för det, är en konst.

För många är det svårt att se hur vi kan ta indi­vi­du­ellt ansvar för kli­mat­för­änd­ring­arna, skri­ver filo­so­fen Folke Tersman i sin essä. Hur det lilla vi som enskilda per­so­ner kan göra fak­tiskt ändå påver­kar. Han menar att vi borde tänka på vår egen bety­delse för mil­jön på samma sätt som vi gör när det gäl­ler riks­dags­va­let, då de flesta inser att den egna rös­ten bety­der myc­ket till­sam­mans med de andras.

Att göra ansvar är att ge, skri­ver Elisabeth Hjorth. 10TALs bidrag är att med num­rets sam­lade tex­ter ge upp­hov till nya, genom­gri­pande och inspi­re­rade tan­kar, dis­kus­sio­ner och hand­lingar. Litteraturens och kons­tens ansvar är bered­ska­pen att ge av den egna tan­ken och rös­ten, förbehållslöst.

Be Sociable, Share!

•